Olbia efter 5 dagar för ankare

Olbia efter flera dagar för ankare (for an English version please scroll down)

Eftersom vindar och väder har varit lite emot oss har vi inte kommit så långt på vår segling norrut längs Sardiniens östkust. Men nu ligger vi i alla fall i Olbia, staden vi har besökt flera gånger tidigare, senast i höstas. Det känns faktiskt bra att lägga till i en marina där man varit förut, tryggt och bekant.

Nu lite tillbakablick på vad som hänt sen senaste blogginlägget:

Vi blev kvar i La Caletta i 4 dagar på grund av dåliga väderförhållanden. La Caletta var en ganska liten stad med en huvudgata och en lång fin sandstrand. Tyvärr var vattnet inte riktigt badbart än. Vi fördrev tiden i staden med att promenera och fixa med saker på båten. Bland annat så åkte symaskinen fram och Lotta sydde förvaringspåsar till kapellsidorna. Men det blev i alla fall en trevlig topptur när vi besteg ett berg som ligger nära samhället.

Till slut kunde vi lämna La Caletta på söndagen den 5 maj. Vi fick en härlig segling norrut till en skyddad vik söder om Olbia som heter Cala Girgolu, där vi fick bra fäste med ankaret i den fina sandbottnen. Eftersom vinden skulle vrida sig mer mot väst flyttade vi oss dagen efter till andra sidan av samma vik för att få bättre lä. Vi börjar få riktigt "kläm på" det här med att lägga ankar. Det gäller att hitta en bra botten (sand), inget sjögräs eller stenar, se till att tillräckligt med kätting är ute och att ankaret har fastnat innan man drar fast det med motorn. Det är också viktigt att se till att man ligger tillräckligt långt ifrån andra ankrade båtar, vilket inte var något problem för oss nu när det är så tidigt på säsongen och inte mycket båtar ute.

Utanför viken där vi ankrade ligger Isola di Tavolara, en ö med ett mäktigt berg på 560 möh, som från vissa håll liknade Matterhorn. 

Vi tog en tur ut dit och la oss vid en boj, och rodde in till land för att gå runt. Vädret var riktigt skönt, så det blev t.o.m ett dopp för Lotta i det 18-gradiga vattnet. Den här ön har tidigare utropats som ett eget kungadöme, men den sista kungen dog 1962 ( i alla fall ansåg han sig som kung).

Dagen efter var det dags att flytta sig igen, denna gång ytterligare några sjömil söderut till Cala Brandichi, som även kallas Little Tahiti. Vilket man förstår när man ser den kilometerlånga, kritvita sandstranden med palmer och strandbarer. 

De sistnämnda är inte riktigt öppna än. Livet som långseglare går inte direkt i raketfart. Det är inga problem med att fylla dagarna med små projekt. Som exempel; Det tog oss lite drygt 1 timme att byta ankringsplats, 1 timme att förstå hur selen på utombordsmotorn skulle sitta på, för att vi skulle kunna lyfta den och sätta den på gummijollen. Sen tog det 1 timme att få loss skruvarna som motorn satt med på akter pushpit. De hade suttit fastskruvade i över ett år i saltvatten och sol. Så efter detta behövdes bara lite bensin och några ryck i startsnöret så gick motorn igång.

När man ligger för ankar så är det skönt om man kan ta sig in till land och röra på sig lite.

Efter 5 dagar för ankar var det ganska tomt i matförrådet och vattentanken så då behövde vi gå in till Olbia för att fylla på. Och för att få levererat bomkicken som varit på reparation i Cagliari sedan februari! Vi gick in till Marina MOY's som ligger en bit utanför centrala Olbia. Det är en stor marina med bra service men ganska dyr. Det kostar 90 euro/ natt så efter 2 dagar flyttade vi oss in hit till stadskajen (där vi ligger nu) som i princip är gratis, men ingen service erbjuds.

För tekniknörden

Vi har hydraulik som kontrollerar akterstag och bommen. Med hydrauliken kan vi kontrollera hur mycket bommen tillåts höja sig. Inbyggt i den så har den även en gasfjäder som kan lyfta bommen. Den ger samman funktion som en dirk men gör det enklare att kunna justera bommens höjd. Vår bom har skotet fäst i mitten framför sittbrunnen, vilket är mycket säkert och praktiskt. Men krafterna på bommen blir stora så därför är vår bom mycket kraftigt dimensionerad. I lätt vind bör man därför höja bommen lite för att inte akterliket skall stänga alltför mycket. Då är denna gasfjäder användbar. Men att få den lagad i Italien var inte så enkelt. Jag lämnade in den i februari och man lovade att titta på den veckan efter. Så det skulle inte vara några problem att få den lagad tills vi var tillbaka i april. När vi kom tillbaka i april hade inget gjorts alls. Men det skulle inte vara något problem, det skulle bara ta ett par dagar att fixa den. Men nu en månad senare har man gett upp för att det är någon skada på ytan i cylindern som inte går att åtgärda utan cylindern måste bytas ut. Gasen försvinner alltför snabbt. Så nu sitter vi fast i Olbia och väntar på att få tillbaka den med samma fel som innan. Vi bara hoppas att det inte kommer ta alltför många dagar innan den dyker upp. Det finns risk för att det kommer bli ganska dyrt att laga den eller i värsta fall måste vi köpa en ny. I så fall kommer vi köpa en från Selden, från dem har vi bara bra erfarenheter. Det problemet kommer vi vänta med tills nästa vinter i alla fall.

—---------------------------------------------------------------------------------------

Olbia after several days at anchor

As the winds and weather have been a little against us, we have not progressed very far on our sailing north along the east coast of Sardinia. But now we are in any case in Olbia, the city we have visited several times before, most recently last autumn. It actually feels good to moor in a marina where you have been before, safe and familiar.

Now a looking back at what happened since the last blog post:

We stayed in La Caletta for 4 days due to bad weather conditions. La Caletta was a fairly small town with a main street and a long fine sandy beach. Unfortunately the water wasn't quite swimmable yet. We passed the time in the city by walking and fixing things on the boat. Among other things, the sewing machine was taken out and Lotta sewed storage bags for the canopy sides. But in any case, it was a nice summit trip when we climbed a mountain that is close to the community.

Finally, we were able to leave La Caletta on Sunday, May 5. We had a lovely sail north to a sheltered bay south of Olbia called Cala Girgolu, where we got a good hold with the anchor in the fine sandy bottom. As the wind would turn more to the west, we moved the next day to the other side of the same bay to get better shelter. We're starting to get the hang of anchoring. It's about finding a good bottom (sand), no seaweed or rocks, make sure enough chain is out and the anchor is set before pulling it in with the motor. It is also important to make sure you are far enough away from other anchored boats, which is not a problem for us now so early in the season and not many boats out.

Outside the bay where we anchored is Isola di Tavolara, an island with a mighty mountain at 560 m, which from some places resembled the Matterhorn. We took a trip out there and lay by a buoy, and rowed ashore to walk around. The weather was really nice, so there was even a dip for Lotta in the 18-degree water.

The next day it was time to move again, this time a few more nautical miles south to Cala Brandichi, which is also called Little Tahiti. Which you understand when you see the long, chalk-white sandy beach with palm trees and beach bars. The latter are not really open yet. Life as a long-distance sailor does not go straight away at rocket speed. There is no problem in filling the days with small projects. For example; It took us a little over 1 hour to change the anchorage, 1 hour to understand how the harness for the outboard motor would fit, so that we could lift it and put it on the rubber dinghy. Then it took 1 hour to loosen the screws with which the engine was fasted on the aft pushpit. They had been sitting for over a year in salt water and sun. So after this all that was needed was a little petrol and a few pulls on the starter rope and the engine started.

When you're at anchor, it's nice if you can get ashore and move around a bit.

After 5 days at anchor the food supply and water tank were quite empty so we then needed to go into Olbia to top up. And to receive the boom wang that has been under repair in Cagliari since February! We went into Marina MOY's, which is located a little outside the center of Olbia. It is a large marina with good service but quite expensive. It costs 90 euros/night so after 2 days we moved here to the city quay (where we are now) which is basically free, but no service is offered.

For the tech geek

We have hydraulics that control the stern stay and the boom. With hydraulics, we can control how much the boom is allowed to rise. Built into it, it also has a gas spring that can lift the boom. It combines the same function as a dirk but makes it easier to adjust the height of the boom. Our boom has the main sheet attached in the center in front of the cockpit, which is very safe and practical. But the forces on the boom are great, so our boom is very heavily dimensioned. In light winds, you should therefore raise the boom a little so that the main sail does not close the leach too much. Then this gas spring is useful. But getting it made in Italy was not so easy. I submitted it in February and they promised to look at it the following week. So it wouldn't be a problem to get it fixed until we were back in April. When we returned in April, nothing had been done at all. But that wouldn't be a problem, it would just take a couple of days to fix it. But now a month later they have given up because there is some damage to the surface of the cylinder that cannot be repaired and the cylinder must be replaced. The gas disappears too quickly. So now we are stuck in Olbia waiting to get it back with the same error as before. We just hope it won't take too many days before it appears. There is a risk that it will be quite expensive to repair it or in the worst case we will have to buy a new one. In that case, we will buy one from Selden, we only have good experiences from them. But it will probably be quite expensive. We will wait until next winter with that problem anyway.